Ödet är fantastiskt, egentligen har jag haft ett sagolikt liv, tänker jag när jag sitter i ateljén och njuter av dagens arbete.
I bakgrunden hör jag min hustru Annalena pyssla i husets bakre regioner. Hon är skälet till att jag som är fransman hamnade i Sverige. "Jag kan konstatera att det är henne jag har att tacka för det som hänt i mitt liv".
Jag bestämde mig tidigt för att bli konstnär, något som inte uppskattades av min familj som till övervägande delen består av ingenjörer.
I Frankrike fick jag kämpa hårt för det jag trodde på - målarkonsten.
Min konstart bär många spår av teknik vilket betyder att jag målar konstruktioner.

En tid i livet jobbade jag mycket med ungdomar i Stockholm och Skåne. Jag tror att det berikar oss mer än det berikar dem. Men snart blev det för mycket så jag slutade med ungdomsarbetena och flyttade till Österlen.

1975 var det år då jag för första gången ställde ut på Påskrundan. Sedan dess har jag målat på heltid. Det jag målar är min värld, mina känslor, min förståelse. Jag vill avsmaka djupet, jag vill att man skall känna pulsen i färgen och formen. Konst handlar för mig om känsla, det är som poesi.  
Jag kommer alltid att uppfatta mig som utlänning, och det handlar uteslutande om mig. Visst är jag accepterad, men det är stor skillnad på att vara accepterad och att höra till. Samtidigt måste jag säga att det har varit en stor glädje för mig att den konstintresserade publiken och folk i allmänhet på Österlen gett mig ett så varmt gensvar.

Tillbaka

Reflexion

När jag släppte in spegeln bland mina motiv visste jag ingenting om den värld av möjligheter i vilken jag just satt min pensel.

En förflyttning, en lätt vridning och nya oanade perspektiv öppnar sig för min nyfikenhet. Jag ser, jag tolkar och förundras. Världen speglar sig i sig själv.
Jag är bara betraktaren.
                                        
                                         *

Vad är det som gör att en nisch, där ett begränsat antal speglar placerats, blir till ett obegränsat antal bilder/världar/verkligheter?

Är det när min fot tar det avgörande steget?

I den flyende sekund då mitt öga fångar in den nya helheten?
Eller är det när detta okända något, som styr handens val, väljer och förvandlar som metamorfosen äger rum?

Jag vet inte, jag är konstnär - inte forskare.

Jean - Louis Maurin